let's drive to Brighton on the weekend.
Just give me moments, not hours or days.
Tjugo över elva.
Dagarna rullar verkligen på. Jag önskar att jag hade något att se fram emot, varje dag, igen. På morgonen går jag upp utan att vara trött, jag tar mig till skolan och suger i mig all happiness som finns där (mår rätt bra), åker hem, längtar tillbaka till skolan, är vaken alldeles för sent, kan inte somna förens några få timmar innan klockan ringer igen, vaknar, går upp...
Förlåt livet, men jag vill ha mer än så.
Men det går väl inte att fixa nu.
Och jullov? Nej tack. Jag vill vara i skolan. Jag vill inte vara hemma, vara ensam, tänka. Nejnejnej, låt mig slippa? Snälla? Ensamheten funkar liksom inte. Eller rättare sagt: Jag funkar inte när ensamheten tar över. Det går inte. Stava SÄLLSKAPSSJUK i min panna, för det är mer än sant. Versaler. Neonpennor. Det måste synas.
Jag behöver rutin på att varje dag få omge mig med glada, fina, schyssta och omtänksamma, fantastiska människor. Att bryta rutinen i två-tre veckor är tveksamt om det kommer funka.
Tjugo över elva.
Ey Mr. Blund, vi ses om ett par timmar.
sit vis nobiscum
sit vis nobiscum
Kommentarer
Trackback
