play it cool, boy

Det finns en man på denna planet, som jag verkligen ser upp till. Han är svensk, han är homosexuell och har en otroligt mysig röst. Hans namn stavas Jonas Gardell, och om jag på något sätt kunde, så skulle jag göra honom till någon slags kung. På riktigt alltså. Han är ju redan en kung för mig, men, så han kunde bli det för alla andra också. Så att alla fattade, att den här människan borde betyda mycket för mänskligheten.

Som jag skrev, har han en mysig röst. När han pratar - om precis vad som helst - så måste jag lyssna. Jag vill inte missa ett enda ord. För precis varenda liten stavelse verkar ha sådan stor betydelse! Hans röst förtrollar när han pratar om allvarliga saker med sin mörka, låga röst. Lika förtrollande är det när han pratar med sin allra, allra ljusaste, pipigaste röst, och den framkallar oftast skratt. Men förtrollande är den, rösten, vilket tonläge den än är i.
 
Han säger, och har sagt, mycket klokt, Jonas. Mycket som jag kommer bära med mig länge.
När jag och en vän till mig sjöng Aldrig ska jag sluta älska dig på min skolas årliga julshow funderade jag mycket på kärlek. Orden i texten till den låten var precis perfekta, det var precis det där jag ville säga till min dåvarande pojkvän. Exakt så. Och det gjorde jag ju också. Men det var inte bara min kille som fick höra på, det var fullt med folk på läktarna. Jag och min kompis var sjukt nervösa, men vi gjorde det. Jag undrar hur länge jag gick och trallade den låten efteråt. Trallade och tänkte. Tänkte på kärlek, tänkte på livet.
Men jag tror aldrig någonsin att jag har tänkt på livet så mycket som jag gjorde efter att jag sett hans show En tillfällig gäst i ditt liv på DVD i skolan. Det var i åttan, jag satt längst fram i klassrummet, fånigt nära tv:n, på ett bord. Och jag kunde inte slita blicken, det var magiskt! Jag skrattade högt, men vågade inte gråta (några av mina klasskompisar satt ju i närheten, och jag ville inte riskera att nya öknamn skulle födas). Men om jag hade vågat, hade jag gjort det. (Jag köpte DVD:n efteråt, och satt hemma och grät i stället)
I åttan fick vi även i uppgift att läsa Jonas bok Jenny och skriva en recension. Jag läste ut Jenny två gånger och läste även ut En komikers uppväxt en gång. Efter det frågade min svensklärare om jag tyckte om Jonas Gardell, och jag svarade "Ja, han är bäst. Jag tror jag avgudar honom." Det sista sa jag väldigt tyst, som sagt ville jag inte bli töntstämplad. Mina klasskompisar frågade med rynkade näsor om "den där Gardell" verkligen var bög. "Ja, han är ju tillsammans med Mark Levengood, dom är ju skitsöta!" fnissfnissfniss....

Ibland när jag ser Jonas på tv så glömmer jag för en stund bort att jag aldrig sett honom på riktigt. När jag ropar "maaaaamma! Jonas är på tv, skynda!" så säger jag det som om Jonas var våran bästa vän, vår kusin, vår bror! "Jag känner den där mannen, egentligen, vi har bara aldrig träffats." Så känns det.
Ibland kan det hända att jag håller på att ropa "Joooooonas! Du är på tv, skynda!" för att jag innerst inne hoppas ända från tårna att den där mysige mannen ska komma springande från köket och slänga sig i soffan brevid mig, lägga upp fötterna på pallen och bara sitta och beundra sig själv en stund.
Visserligen, om han någon gång verkligen SKULLE komma springande från vårat kök och in i vardagsrummet, så skulle jag väl troligen flippa ur. Men, när jag fantiserar ihop såna här fina scenarion så brukar jag skippa flipp-biten. Det blir trevligare så.

Någon vacker dag ska jag se den där mannen livslevande live.
Jag ska.

Jag bryr mig faktiskt inte alls om vad folk tycker om att jag tycker om Jonas Gardell. Jag ser upp till honom. Alla människor ser väl upp till någon?
Jag ser upp till flera personer, det får man.
Men jag ser upp väldigtväldigt mycket till Jonas.

Och pappa. Självklart.
Alla döttrar borde se upp till sin pappa.
Det hör till.
En bonus liksom.

Nu ska jag woka och hjälpa Kenny att baka chokladbollar. Bakar man ens chokladbollar? Rullar man inte bara ihop dom? Jag vet inte. Vi ska skapa chokladbollar i alla fall. Och kycklingwok.

Sit vis nobiscum
(min nya grej, fast samma)