stanna hos mig, du är allt jag har.

Även fast jag har pastellfärgade marshmallows i en skål framför mig, så är jag inte munter. It's just one of those days. Feber, ångest, kent och sådant skit. Sådant man liksom inte orkar med.
Får man spola framåt? Hoppa över vissa grejer bara?
Kan man?
Kan du visa mig? Kan du, snälla, visa mig?

Varje dag får någon mig att le, idag var det du.
Tack för att du alltid dyker upp när allt är mörkt och vilset.
Tack för att du knuffar mig tillbaka på spåret.
Eller snarare bort från spåret.
Allt skulle vara så mycket jobbigare utan dig.

Äh. Imorgon blir en bättre dag.
Kom så lurar vi varann.

sit vis nobiscum


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0