william.



Trots allting så blir det väl vi,
trots alla tårar och dramatik.
Trots den sommaren vi tog en paus.
För när hösten kom var det du och jag,
som det ska.
Du är allting som jag har.
Lovar dig, så du vet,
hundra år av tvåsamhet.
Åh, jag stormar ut genom dörren,
men du viker inte en tum.
Torkar tårar, kramas, blir sams
och du frågar om jag förlåter dig.
Klart jag gör.
Utan dig, du vet jag dör.
Lovar dig, så du vet,
hundra år av tvåsamhet.

Jag älskar dig, så himla mycket.

sit vis nobiscum


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0