Dag 2 - Min första kärlek


Åh. Jag var bästa vän med en kille i första klass, Hannes hette han och det var ju självklart världens vackraste namn för mig. (Förutom Toulouse, William och Måns - mina favoritnamn när jag var liten och hela livet) Han var ett år äldre än mig och vi hade en hemlig klubb som bara vi visste om. Vi samlade på grejer tillsammans, delade allting och lekte varje rast. En dag åkte han iväg till Amerika = hur-långt-bort-som-helst, och jag längtade efter honom jättemycket. Jag föreställde mig hur han hade en sån där beige hatt på sig, en stor kikare runt halsen och sandaler när han gick runt bland alla kängurus i ett stekhett Amerika. Och snart skulle han komma hem och jag skulle möta honom vid hamnen och ha en vit klänning på mig och kasta mig i hans famn när han klev av. (Jag läste mycet böcker när jag var liten)
Riktigt så blev det inte. Men en dag kom han hem, och då skjutsade hans far över honom till mig. Hannes hade med sig en present till mig; en supermjuk, rosa och prickig gosedjurskanin. (Modell: hur-söt-som-helst) Jag blev superlycklig och den lilla kaninen blev våran lilla bebis. Vi döpte henne till Felicia. Sen gick vi upp på mitt rum, och pratade jättelänge. Sen kröp vi in under mig säng, för det var mysigare där, och bestämde oss för att bli ihop. Efter det fortsatte det som venligt, vi samlade, lekte, var ihop. Pussades aldrig.
Vi var ihop i ett helt år, sen tröttnade han när han började i mellanstadiet. Jaha jaha, det gjorde väl ingenting. Vi var fortfarande kompisar hela tiden, sen böt han skola.
Ungefär så är var jag. Sådär kär som man är när man är sju-åtta år. 

Felicia har jag kvar, kommer alltid ha henne kvar.
Världens sötaste gosing från en tokfin kille. 
Min första kärlek.



sit vis nobiscum

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0