minns att jag grät.
Det är så fruktansvärt jobbigt att sakna. Att längta är fint, det är mysigt tycker jag, det är en varm känsla. Men att sakna är för mig en helt annan sak. Och det är ingen varm känsla, det är bara tomhet.
En tomhet som gör en illa och som skriker efter att få försvinna. Men det gör den inte. Inte förens man får träffa den där personen som man så innerligt saknar. Först då fylls man igen.
Men, hur tom kan man bli? Hur mycket kan tomheten växa egentligen? Det borde ju vara så, att tomheten inte kan bli större än jag, den ska ju ändå få plats i min kropp. Men ibland känns det som om den växer sig större än störst, och att dess storlek kommer leda till att jag exploderar av saknad och då får jag ju inte träffa den människan som jag saknar, då är ju allt försent, förgäves, bortkastat och förstört. Jag vill inte explodera, men det känns som om det verkligen kommer hända snart, om inte förr så senare, om inte om en stund så nu.
Men jag kommer ju inte explodera.
Den där tomheten finns ju inte, den bara känns.
Vilken jävla tur.
Sit vis nobiscum
En tomhet som gör en illa och som skriker efter att få försvinna. Men det gör den inte. Inte förens man får träffa den där personen som man så innerligt saknar. Först då fylls man igen.
Men, hur tom kan man bli? Hur mycket kan tomheten växa egentligen? Det borde ju vara så, att tomheten inte kan bli större än jag, den ska ju ändå få plats i min kropp. Men ibland känns det som om den växer sig större än störst, och att dess storlek kommer leda till att jag exploderar av saknad och då får jag ju inte träffa den människan som jag saknar, då är ju allt försent, förgäves, bortkastat och förstört. Jag vill inte explodera, men det känns som om det verkligen kommer hända snart, om inte förr så senare, om inte om en stund så nu.
Men jag kommer ju inte explodera.
Den där tomheten finns ju inte, den bara känns.
Vilken jävla tur.
Sit vis nobiscum
Kommentarer
Trackback
