jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv.


Jag vill att vi möts vid busshållplatsen utanför,
ler åt varann och kramas.
Låter bli att sitta ner på bänken
avsedd för väntan,
för vi skulle vara så upprymda.
Bussen rullar in och vi är de första som kliver på med våra fjällrävenryggsäckar och tygkassar, blippar våra kort, ler åt chauffören och sätter oss nästnäst längst bak på höger sida.
Vi skulle dela hörlurar och lyssna på vårat favoritband,
jag skulle somna mot din axel och du mot min panna.
Kliva av mitt i stan,
sömndruckna, vimsiga och skrattandes,
gå vidare till tunnelbanan och åka till Centralen.

(Vi ska resa härifrån, du och jag.
Allt ska bli så himla bra du ska få se.)
Blipp, genom spärrarna
och vidare till bögringen.
Folk omkring oss pratar på alla möjliga språk
och en man frågar
"Hur åker man till Hornstull?".
Vi skrattar fram ett svar,
vi säger säkert fel också,
men vi har inte tid, hejdå.

Tavlor överallt skulle visa med brandgul text när alla tågen går. Du pekar, där, där är vårat tåg. Där är vår räddning. Där är den magiska maskin som ska ta oss långt bort från allt det här.
Skratten börjar bli nervösa, pirriga,
ska vi inte köpa en godispåse först?
Har vi biljetterna, måste vi inte gå till perrongen nu? Skynda dig då! Jag skulle springa i förväg i onödan men jag kan inte missa det här.
Du som känner mig bättre än nån annan skulle bara sucka leende, betala godiset och din kaffe och följa efter.
På perrongen skulle du ställa dig bredvid mig,
ta mig i handen för du vet att jag behöver sånt.
"Det är vår tur nu, det är verkligen dags."
"Vi ska bygga upp något nytt tillsammans,
och aldrig någonsin ska det ramla sönder."
"Är du säker på det?"
"Nej, men visst känns det bra att tänka så just i den här stunden?"
"Kom nu, tåget är här. Pax för fönsterplatsen."

- Molly Mumford. 

Idag har jag spikat upp tavlor på väggen ovanför min säng. I svarta ramar syns nu bilder på många av mina favoritpersoner och favoritminnen. Det kommer bli så himla fint, när jag är färdig, synd bara att jag inte har fler spikar...

sit vis nobiscum

Kommentarer
Postat av: Elvira

Och jag blir lika tagen som alltid utav dina texter.

2011-03-02 @ 20:58:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0