play it cool, boy

Jag har tänkt på en sak.

Man säger ju att man har "ful-dagar", liksom såna "guuud-va-jag-ser-ut-jag-tror-jag-stannar-hemma-under-täcket-och-grinar-lite-idag"-dagar. Men, man ser ju egentligen likadan ut? Det är ju inte så att ens näsa har blivit större under natten, eller att ens fejs har blivit helt demolerat på vägen fram till spegeln? Man ser ju precis likadan ut som man gjorde kvällen innan, då man kände sig jättefin och var toknöjd med sig själv. Men ändå, fulfulfulfulful skriker spegelbilden till en. Tack ska du ha, lögnare. (Nyss var jag ju jättefin, sa du?)

Jag undrar vad det är som gör att man kan ändra sig så fort? Det är ju inte riktigt så att jag ser på någon annan och bah: WOW SHIT OMG SNYGGSNYGGSNYGG, och sen nästa dag tycker att han/hon ser jättedum ut? Nej? Eller? Jag gör inte så i alla fall.

Vad är det som klickar till ett annat läge i hjärnan, helt plötsligt gillar man inte alls sig själv? Som sagt, man ser ju likadan ut?

Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men jag skulle bara tycka att det vore så himla trevligt om jag kunde titta i vilken spegel som helst närsomhelst och bara: Wow. I feel gooood.

För det gör man ju ibland. Feeling good. (Alla borde i alla fall.)

Jag undrar också vem man egentligen gör sig fin för, sig själv eller folket man har runt omkring sig? När jag gör mig i ordning vet jag faktiskt inte vem jag gör mig fin för. Den som tittar på mig, I guess. Och det är det ju kul när folk gör. Men samtidigt så mår jag ju bättre av att vara fin... Så, jag vet inte.

Usch vad man undrar.

Godnatt.

sit vis nobiscum