play it cool, boy

Eller, det vet jag ju faktiskt. Det är så himla svårt för att jag inte har något att lyssna på. Jag har ingen som berättar något spännande (av typen du-kan-berätta-det-igen-imorgon) som jag kan halvlyssna på med slutna ögon. Jag har inga andetag att koncentrera mig på, inga hjärtslag att slappna av till. Det är helt enkelt för tyst. Jag har inte heller någon som håller ihop mig och värmer mig fast det redan är femtonhundra grader för varmt. Jag har ingen arm att ha huvudet på, inget bröst att luta mig mot. Min nittio centimeter breda säng blir plötsligt alldeles för stor för bara en ensam. Det tar fruktansvärt lång tid att somna. Och när jag väl sover så finns det ingen som väcker mig när jag drömmer att jag druknar i snö iklädd endast sommarklänning, spyr glas eller blir påkörd av stora, svarta bilar. Ingen håller om mig tills jag skakat klart. Istället får jag ligga där och våndas över att jag nu måste somna om igen. Utan historier, extra andetag, extra hjärtslag, för mycket värme, en arm och ett bröst och en trygghet.

Därför är det så himla svårt att sova på egen hand.

sit vis nobiscum