play it cool, boy

Jag heter Molly och är för tillfället sjutton år. Är vilsen, ensam, rädd, olyckligt kär, hög på livet och musikberoende, som en sjuttonåring bör. Jag föddes den tredje januari 1994 på Danderyds Sjukhus ungefär kvart i tre på natten. Mina föräldrar var då oh så kära och lyckliga över sitt andra barn och första dotter. Blev sjuk, blev frisk, fick åka hem. Blev sjuk igen efter ett tag, hoppsan det var visst allergi. (Molly är allergisk mot: Mjölkprotein, typ alla sädesslag, ägg, nötter och alla djur med päls.) Jaha men vad himla bra. Växte upp i tron om att det lilla, lilla samhället jag bodde i då var hela världen, att alla var lika snälla som Bamse och att jag skulle bli bibliotekarie när jag växte upp. Älskade att ta långa promenader med mor, syssling och sysslings mor. Satt aldrig i vagn, då min syssling tog upp hela. Fick glasögon, skrev mitt namn med lila krita i ett ritblock med återvunnet papper, började skolan. Gjorde en film om min skola, stod hemma och sjöng till Carola-låtar framför spegeln och koreograferade helt själv, läste massor, blev ihop med min första pojkvän och var ihop i ett år, började mellanstadiet. Hatade sexan och hatälskade högstadiet. Började spela amatörteater. År 2008 var mina föräldrar plötsligt inte lika kära längre och när jag kom hem från enhjulings-SM med min dåvarande pojkvän fick jag veta att pappa skulle flytta. Hatade att vara fjorton, hatade världen.

Gjorde slut med pojkvännen för att jag behövde en förändring. ("Men inte en sån din ärthjärna, du klarar dig aldrig utan honom!") Ångrade mig försent. Färgade håret rött. Vilket jag nu vet var bland det bästa jag gjort. Började nian, sket i livet, levde bara. Hookade upp med en ny kille, fantastisk tid. Fick behålla honom i mitt liv, som vän, vi passade inte som ett par. Showade, sjöng, spelade teater. Skrek, skrattade och grät igenom dagarna i skolan med Unni, hon var verkligen det bästa av allt. Vi var så snygga i våra solglasögon, i våra tygskor, i våra leenden. Blev tillsammans med ännu en ny kille, älskade honom över allt annat, levde för hans närhet. Klarade nian efter många om och men, gick på bal. Var ingen partytjej. Lyssnade på musik som jag inte kan lyssna på längre utan att vändas ut-och-in och dö.

Jag är en sån. Precis en sån.

Bor i Stockholm, vill bli skådespelerska eller musikrecensent. Fotar sånt jag vill komma ihåg, skriver sånt jag tänker på, är rädd för att glömma och filmen tar slut, tänker för mycket och pappret tar slut. Tycker om musik, mina syskon, teater, våren, solglasögon, tvåsamhet, typsnittet Courier New, kycklingfajitas, HIMYM, barn, YouTube, pepsi, cigarettrök, såpbubblor, kameror, skratt, strumpbyxor, chips, penslar, färger, film, att åka buss/tåg/tunnelbana, varm choklad och att titta på människor.

Tycker mindre om okunskap, cancer, hat, att gå och lägga mig tidigt, förändringar, kall dryck, rädsla, ofungerande saker, att bo i en resväska, människor i allmänhet som jag inte har någon relation till, spelförfrågningar från facebook, orättvisor, potatisbullar och döden. Tycker att det här med universum och allting är ganska jobbigt att tänka på också. Lite för stort, lite för krångligt.

Jag pluggar teater på Fryshusets gymnasium, isolerar mig därfrån alla jobbiga tankar som flyger genom mitt huvud these days. Är ensam - precis som alla andra, funderar över framtiden - precis som alla andra, längtar bort från här - precis som alla andra, har sovrum överallt jag skulle vilja fly till - precis som alla andra.