du tror att du ska dö och det ska du.


Hur kan man vara så himla glad och varm och nöjd samtidigt som man är så himla arg och besviken och full av jag-vill-slå-dig-så-hårt-i-ansiktet-att-det-ramlar-en-äkta-tår-från-dina-falska-ögon? Det vet inte jag. Jag vet inte hur det funkar eller hur jag ska förklara känslan, men tänk er det här:
Du har fått vara ute till sent på natten i byn där du växte upp, alldeles nykter i regnet med massa fina bekantingar. Du har fått dansa av dig allt vårfeberrus framför en ganska stor publik som applåderade jättehögt. Du har fått sova bredvid en nära vän som är en sån där favvo, en sån där som man sover gott bredvid och om man nu råkar vakna av en helt psyksjuk dröm man hade så skulle han bara hålla om dig tills du somnade tryggt igen.
MEN, en av dina vänner har gjort något så idiotiskt och supervidrigt att du inte ens vill stå för eran vänskap längre, du vill liksom bara "tack-och-hej-och-smäll-på-käften". Du får se en gammal vän nästan gråta och du kan inte göra mer än att sitta på sätet bredvid i bussen och hålla handen på axeln och försäkra att allt går över och att det bara är jobbigt i början. Du kommer också på att "början" för dig inte har gått över än. Inte riktigt än. 

Så konstig är känslan.
Så himla bra. Så himla inte bra.
Allt på samma gång.

sit vis nobiscum

Kommentarer
Postat av: MATILDA ROSQVIST 14 ÅR

awesome blogg :)

2011-05-17 @ 13:35:40
URL: http://matildays.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0