för alla gånger som vi dansat.
Ojojoj. Vänner, jag var på Gröna Lund i måndags. Och La Familia var där. Helsefyr va häftigt allt är när man är på konsert. Tryggheten som uppstår fast man står så himla nära folk man aldrig sett förut och mest troligt aldrig kommer träffa igen, åh - det är att dö för. Känslan när man hoppar alldeles för högt och tappar absolut all kontroll och har ingen aning om i fall man kommer bli nedtrampad och dö eller om det kommer någon och tar emot.
Och världens finaste Nora ler i publikhavet när de spelar hennes favoritlåtar, och Jack som tar tag i ens axlar och hjälper till att hoppa lite högre, Edvard som är skeptisk men sen tycker att det är hur-fett-som-helst, och Felix som febrilt försöker få åtminstone en bra bild på Familjen.
Så
himla
fint.
Saknar dig fast du står här mitt framför mig /svart av askan och elden som syntes mil /det var jag och jag gjorde det bara för dig /fågel Fenix var djuret som gav sitt liv. /För alla gånger som vi dansat /och sjungit med fast ingen kan /och aldrig låtsats bara chansat /och sket i skolan för det kvittar /vad fan vet dom om vår romans? /Ni kommer hitta oss i hamnen för allt vi har gjort.
sit vis nobiscum
Kommentarer
Trackback
