jag skiter i om jag är falsk.


Skitdag.
Lyssnar på Hästpojken istället. Äter hemma istället. Skriver mina uppgifter hemma istället. Åker och spelar på musikcafé istället. Tänker på bra människor istället.




sit vis nobiscum

Dag 1 - Presentera mig själv.


(det blir trista rubriker när jag fyller i den här listan. LEV.)
Och jag tänker presentera hela mig, vad som tillslut blev dagens mig.

Jag heter Molly och är för tillfället sjutton år. Är vilsen, ensam, rädd, olyckligt kär, hög på livet och musikberoende, som en sjuttonåring bör. Jag föddes den tredje januari 1994 på Danderyds Sjukhus ungefär kvart i tre på natten. Mina föräldrar var då oh så kära och lyckliga över sitt andra barn och första dotter. Blev sjuk, blev frisk, fick åka hem. Blev sjuk igen efter ett tag, hoppsan det var visst allergi. (Molly är allergisk mot: Mjölkprotein, typ alla sädesslag, ägg, nötter och alla djur med päls.) Jaha men vad himla bra. Växte upp i tron om att det lilla, lilla samhället jag bodde i då var hela världen, att alla var lika snälla som Bamse och att jag skulle bli bibliotekarie när jag växte upp. Älskade att ta långa promenader med mor, syssling och sysslings mor. Satt aldrig i vagn, då min syssling tog upp hela. Fick glasögon, skrev mitt namn med lila krita i ett ritblock med återvunnet papper, började skolan. Gjorde en film om min skola, stod hemma och sjöng till Carola-låtar framför spegeln och koreograferade helt själv, läste massor, blev ihop med min första pojkvän och var ihop i ett år, började mellanstadiet. Hatade sexan och hatälskade högstadiet. Började spela amatörteater. År 2008 var mina föräldrar plötsligt inte lika kära längre och när jag kom hem från enhjulings-SM med min dåvarande pojkvän fick jag veta att pappa skulle flytta. Hatade att vara fjorton, hatade världen.

Gjorde slut med pojkvännen för att jag behövde en förändring. ("Men inte en sån din ärthjärna, du klarar dig aldrig utan honom!") Ångrade mig försent. Färgade håret rött. Vilket jag nu vet var bland det bästa jag gjort. Började nian, sket i livet, levde bara. Hookade upp med en ny kille, fantastisk tid. Fick behålla honom i mitt liv, som vän, vi passade inte som ett par. Showade, sjöng, spelade teater. Skrek, skrattade och grät igenom dagarna i skolan med Unni, hon var verkligen det bästa av allt. Vi var så snygga i våra solglasögon, i våra tygskor, i våra leenden. Blev tillsammans med ännu en ny kille, älskade honom över allt annat, levde för hans närhet. Klarade nian efter många om och men, gick på bal. Var ingen partytjej. Lyssnade på musik som jag inte kan lyssna på längre utan att vändas ut-och-in och dö.


Jag är en sån. Precis en sån.
Bor i Stockholm, vill bli skådespelerska eller musikrecensent. Fotar sånt jag vill komma ihåg, skriver sånt jag tänker på, är rädd för att glömma och filmen tar slut, tänker för mycket och pappret tar slut. Tycker om musik, mina syskon, teater, våren, solglasögon, tvåsamhet, typsnittet Courier New, kycklingfajitas, HIMYM, barn, YouTube, pepsi, cigarettrök, såpbubblor, kameror, skratt, strumpbyxor, chips, penslar, färger, film, att åka buss/tåg/tunnelbana, varm choklad och att titta på människor.
Tycker mindre om okunskap, cancer, hat, att gå och lägga mig tidigt, förändringar, kall dryck, rädsla, ofungerande saker, att bo i en resväska, människor i allmänhet som jag inte har någon relation till, spelförfrågningar från facebook, orättvisor, potatisbullar och döden. Tycker att det här med universum och allting är ganska jobbigt att tänka på också. Lite för stort, lite för krångligt.

Jag pluggar teater på Fryshusets gymnasium, isolerar mig därfrån alla jobbiga tankar som flyger genom mitt huvud these days. Är ensam - precis som alla andra, funderar över framtiden - precis som alla andra, längtar bort från här - precis som alla andra, har sovrum överallt jag skulle vilja fly till - precis som alla andra.
Är svensk, har tvångstankar, pratar inte med någon häftig dialekt, är ungefär en och sextiosju centimeter lång skulle jag tro, har fortfarande rött hår, bär linser, är för smal i mina ögon, skyller på ämnesomsättning och allergi, ser inte sådär himla speciell ut, är ingen som skulle få någon fin pojke att komma fram på tunnelbanan och bah: "alltså ursäkta men gud jag har inte kunnat sluta titta på dig sen jag klev på vid universitetet, vill du gå och fika?" (det är bara sånt jag drömmer om). Inte heller en sån som vågar en massa saker, rätt feg faktiskt. Tycker att allt skapande är vackert, tror jag. Går för det mesta under namnet Molly Mumford på internet, jättecoolt skriv ner eller upp det. Spelar teater på fritiden också, i teatergruppen RUT. Spelar bas i ett poprockcoolt band tillsammans med fyra andra fina människor, och ibland lånar vi en gitarrist för extra effekter. Skriver dagbok, gör listor, klistrar upp post-it-lappar på allmänna platser, blåser såpbubblor och sjunger falskt. Letar efter meningen med livet varje dag.
Tycker att det är ganska svårt att leva, fastän det går rätt automatiskt. Klarar det väl på godkänd nivå, för att jag fuskar genom att titta på andras svar. Blir ändå inte påkommen så jag fortsätter fuska tills jag är ordentligt påläst att leva själv (läs: aldrig). 

Tänker inte sätta in någon bild på mig själv hur jag ser ut nu, för en sån har jag inte. Men det är ungefär så här jag är. Ganska nöjd. Finns inte så mycket jag orkar göra åt mig själv just nu, så jag är nöjd. 

Första punkten avklarad! 

sit vis nobiscum



och jag vill ha dig för gamla tiders skull.


Tygskor, strumpbyxor, kavaj, luva, tygkasse. En sån var jag igår. Åt middag på Hard Rock Café med trevliga pojkar, strosade sedan runt i Gamla Stan. Åkte buss via Rimbo, tillsammans med en annan människa som jag började prata med. Johannes presenterade han sig som och frågade hur Norrtälje var på sommaren. Fint, svarade jag, det är himla härligt att gå på gatorna i solen ner till Socitetsparken och sitta och ha picknick i gräset. Det är vackert att gå mellan husen vid ån och blåsa såpbubblor, över broar där vackra människor skrivit "den här stan drar ner oss till botten av ån" på räcket med röd färg. Norrtälje är inte fy skam, det går att leva här. Han log och frågade vad jag hette innan vi skildes åt.
"Molly". Jag tycker att det är jobbigt att presentera mig, det känns som att folk inte kommer höra vad jag säger när jag berättar vad jag heter. "Molly." Det är svårt att säga mitt namn. Men jag älskar när andra gör det. Använder mitt namn fastän det bara är jag där (jag vet att du pratar med mig), det är så himla fint.

En bra kväll blev det, avslutades med Scrubs i min nittiosäng.
Det får plats två i en nittiosäng. Man får trängas lite.

sit vis nobiscum

i en felknäppt jacka och rinnande mascara, kanske du tänkte lite på mig då?




sit vis nobiscum

ett bättre djur.


En nästan helt perfekt dag. Jag har blåst såpbubblor med barn i gamla stan, promenerat i hammarby sjöstad, ätit en hel burk konserverade persikor, gjort klart mitt kollage, tittat när fina pojkar spelar pokémon på sina game boys, köpt en tröja bara för att biträdet i butiken var så himla juste, köpt halsband till min syster, diskat och tittat på bra tv-program (grinat till scrubs). Helt okej dag. 

sit vis nobiscum

när kommer lyckan för hundar som oss?


"Molly, det är så trevligt att prata med dig. Jag kan liksom säga så konstiga saker till dig utan... att det gör något."

Världens finaste. Rakt in på topplistan över det finaste jag hört någon säga. Du är min bästa. Alltid.



sit vis nobiscum

gömma oss i varandra.


Hade en fin lördag. Träffade världen finaste Unni. Träffade världens finaste Tom. (Cigaretter och prat). Såg två bra filmer, åt popcorn. Fick sovsällskap, slapp drömma, sov länge. Jag gillar att inte vara ensam.

Du är allra bäst när du inte försöker.

puss

sit vis nobiscum

du vet så kär som man är när man är hög, så där så allting är på liv och död?


- Det är så det är när jag drömmer.
Åh, jag dör för att Hästpojken är världens bästa band idag, och igår och imorgon. Jag kan inte lyssna på något annat. Stänger in mig i en glasbox där bara 'Ett bättre djur' spelas om och om och om och om igen. Hejdå resten av världen.
Jag orkar liksom inte med att alla känslor är instängda i en gäng svenska mcfucking låtar av ett gäng helvackra killar. Jag orkar inte med att åka buss igenom världens fulaste (läs: finaste) plats som jag hatar (läs: älskar) samtidigt som jag grinar till "ÄVEN OM LIVET ÄR FÖRJÄVLIGT IBLAND, SÅ KAN VI LÄRA NÅNTING VIKTIGT AV VARANN." Orkar inte. Jag går sönder hundratusen gånger om inuti, för det går liksom rakt in. Jag har lyssnat på albumet "Från där jag ropar" minst tio gånger idag. Woop.



sit vis nobiscum

varken låtsas, plast, bonus eller halv.


Häromdagen stod mamma och försökte rensa ur en låda ur vår byrå. Hon hade lagt nästan allting i prydliga högar som säkert var jättegenomtänkt sorterade, men i botten på lådan låg det några smågrejer kvar. Jag hittade något som jag genast frågade mamma om historien bakom, och sedan frågade jag om jag kunde få det.
Jag gick in på mitt rum, tog fram min pysseltång och en kedja, och nu kan jag ha min mammas syskon om halsen, hela tiden. Alla syskonen, som jag alltid, oavsett alla "såhär-är-det-egentligen"-regler om vilka mammor som får barn med vilka pappor osv., kommer se som mina superriktiga mostrar och morbröder. Nu är ni alltid nära mig, fast jag inte ser er lika ofta som jag ser eran storasyster. 





sit vis nobiscum

I guess I should be laughing at the sorry state I'm in. Sit back and just relax and continue a life of sin.


Vill liksom inte ha vinterjacka längre. Men det är liksom för kallt än för att inte ha det. Även fast solen lyser liksom, jag äääälskar solen, så är det ju liksom kallt i luften liksom. Liksom, jag har köpt nya solglasögon, (LOVE IT) men det känns liksom så jääääkla trist att ha glajjer till vinterjacka. OMG, ser helt konstigt ut liksom. Och btw, jag liksom bara äääälskar Superstylisten Jonas. Liksom, OMG, liksom.

Såg den här tatueringen idag, hur cool liksom?!



HARRY FREAKIN' POTTER, LIKSOOOOM! LOVE IT.

Godnatt. 

sit vis nobiscum

jag tänker aldrig på dig, bara i kväll. (bara i kväll)


Idag har jag haft huvudet fullt av så många människor jag trodde jag glömt litegrann. Men icke! Jag har huvudet fullt av allt. Minnen, människor, planer, skräp. Önskar ibland att man inte gick i skolan, att man bara var fri att glida runt som man vill utan att tänka på varken tid eller plikt. Jag skulle se till att träffa så mycket folk, planera och göra iordning för sommaren, fixa klart allt jag vill ha klart, handla så snygga kläder att man dör, leva lite. Å andra sidan skulle jag tyna bort utan skolan, så jag är glad att jag får gå där i två år till, åtminstone.
Tänkte visa några skitsnygga bilder från weheartit. INSCHPIRATION.















Åh, fina människor.

sit vis nobiscum

I mean, three years ago you were just a baby and nobody paid attention to you!


Fredagkväll.
Jahapp. Chips och fina YouTube:are, kanske något kul på tv. Det är så mina fredagar ser ut. Skitspännande, aight? Jag måste ju få dela med mig av screen shots av världens vackraste Shane från hans senaste video från ShaneDawsonTV, för han är så himla bra. 




HUR SNYGG OCH FIN OCH BRA ÄR HAN INTE? Jag dör.
Se hans senaste (helsjuka) videos här.
Jag älskar den här mannen, just sayin'. 

sit vis nobiscum


får ta mig samman för de sjunger i mitt huvud.


Jag tänkte ge mig på en sån där superpopulär lista som alla hipsterbloggare gör these days. Ska väl beta av den så duktigt jag kan, hoppas det blir uppskattat av mina tio trogna läsare som kommer hit varje dag. (WOOH)

Dag 1 – Presentera mig själv. 
Dag 2 – Min första kärlek. 
Dag 3 – Mina föräldrar. 
Dag 4 – Det här åt jag idag. 
Dag 5 – Vad är kärlek. 
Dag 6 – Min dag. 
Dag 7 – Min bästa vän. 
Dag 8 – Ett ögonblick. 
Dag 9 – Min tro. 
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag. 
Dag 11 – Mina syskon. 
Dag 12 – I min handväska. 
Dag 13 – Den här veckan. 
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag. 
Dag 15 – Mina drömmar. 
Dag 16 – Min första kyss. 
Dag 17 – Mitt favoritminne. 
Dag 18 – Min favoritfödelsedag. 
Dag 19 – Detta ångrar jag. 
Dag 20 – Den här månaden. 
Dag 21 – Ett annat ögonblick. 
Dag 22 – Det här upprör mig. 
Dag 23 – Det här får mig att må bättre. 
Dag 24 – Det här får mig att gråta. 
Dag 25 – En första. 
Dag 26 – Mina rädslor. 
Dag 27 – Min favoritplats. 
Dag 28 – Det här saknar jag. 
Dag 29 – Mina ambitioner. 
Dag 30 – Ett sista ögonblick.

Jag börjar när jag är redo, stay tuned.

sit vis nobiscum

goodbye horses.


"När kommer lyckan för hundar som oss egentligen?"
Jag undrar jag, jag undrar.
Hjälp mig att stå upp, håll mig i handen.

sit vis nobiscum

I'm not suicidal, I just can't get out of bed.


"Du tog i från mig min stolthet, allt mitt självförtroende, min trygghet! Men behåll allt det där du, behåll allt det där och alla pengar. Din jävel." Vaknade med en hastig inandning. Vänta, vad? Nej, jag måste tillbaka! Det jag sa, varför sa jag... det är ju inte ens sant.
Men det spelar ingen roll. Det gör verkligen inte det längre.
Jag har bara svårt att fatta.

Wäek. Gick upp klockan 14:32, åt frukost framför tv.n. Såg AFV, O.C, Projekt Runway osv. Klädde på mig, gick till Flygfyren, kollade in den nya wok-sorten, den såg nice ut. Handlade middag, handlade läsk. Lyssnade på Melody Club, åt mat, kollade på mer tv. Såg 'Grabben i graven bredvid', orkade inte grina. Synd att Figge åkte ur Let's Dance, han var bra. Gick in på rummet, here I am.
Mitt lov har varit så sjukt tråkigt. Jag har inte orkat.
Det är mitt nya jag: Orkar inte.
Cool. Cool tjej, coolt liv, cool framtid.

Jag vet att jag borde skaffa mig ett jobb, ett nytt smile och något att tro på. Men inte än. För jag, ja, ni vet... Orkar inte. Sorryborry Sverige, världen, ni får klara er utan mig ett tag. I'll be back, hopefully. Tills dess tänker jag gå upp mitt på dagen, ramla genom tillvaron, sitta vid datorn och vara vaken forever om nätterna. Nice.

sit vis nobiscum

jag är hellre lycklig nu än om 25 år.


Det har varit såna där himla svenska dagar det här lovet. Jag har lyssnat på svensk musik (plus Metric) och tittat på svenska tv-program och svenska filmer. Svensk film är bra. Jag tycker inte det alltid, men det finns undantag. Typ som de här tre, som jag sett de senaste dagarna:
I taket lyser stjärnorna var rätt bra. Den var besvärligt filmad och allt gick väldigt hetsigt och fort. Men jag grät som aldrig förr. Jag vet inte riktigt vad som hände, men kudden min blev blöt den kvällen. Tårarna rann konstant de sista tjugofem minutrarna av filmen.
Fucking Åmål var också rätt bra. Jag hade ingen aning om vad den handlade om innan, så jag blev... överraskad? Den var helt okej i alla fall, mysig.
I rymden finns inga känslor var fantastisk. Den bästa filmen jag sett på länge, verkligen. Bill Skarsgård ÄR otrolig, och Cecilia Forse är ju himla bra hon med. Replikerna var så klockrena och allt var så fint. Filmen gjorde ont vissa stunder, den gjorde verkligen det. Så sjukt himla asbra. Den är min favo just nu.

Recensioner på filmer ni säkert redan sett tusen gånger. Men jag måste ju få säga mitt också. Imorgon blir det tidningsintervju, och det låter ju himla proffsigt. Sån är jag!
Och nu kom jag på att jag måste länka er vidare till en video med min älskade vän som sjunger och spelar sin egen låt som heter just: Tidningsintervju
Linni, du är fantastisk på alla sätt.

sit vis nobiscum

RSS 2.0